1. Inledning Norden är den allmänna benämningen på de fem nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, inklusive de tre självstyrande områdena Färöarna. Grönland och Åland.
De flesta av oss förknippar Norden med fantastiska berättelser om gudar och hjältar i den nordiska mytologin, Oden och Tor, Midgårdsormen, Fenrisulven och Bifrost, och alla andra berättelser från den nordiska mytologin. Några av oss känner till de isländska sagorna eller det finska nationaleposet Kalevala. Alla dessa Sagor hade dock inte varit något utan en bakgrund, nämligen nordens historia – Nordens verkliga och mycket spännande historia…
Det är inte alldeles klarlagt när Norden omtalas i historien för första gången. En sak är man dock rätt säker på, och det är att det inte är vi själva som först omtalar oss. Det finns arabiska källor från 900-talet e.kr. som omtalar ”civilisationen från ekvatorn till Nordens trakter som når ända till ön Thule i Britannien, där den längsta dagen varar i 20 timmar” (Al-Mas´údi från Bagdad, död 956). Samma person citerar en äldre lärd källa som påstås ha ”sett att vid gränsen till den kultiverade världen i norr ligger en väldig insjö, varav en del ligger under Nordpolen och att det i närheten av denna sjö ligger en stad bortanför vilken det inte finns något kultiverat område. Landet kallas ”Túliya” (Thule).
Det finns emellertid litteratur som antyder att Norden omnämnts betydligt tidigare än så, men fortfarande i källor från medelhavsområdet, nämligen på Medinet Habu-relieferna i Thebe, Egypten. Dessa reliefer stammar från ca. år 1200 f.kr. Det intressanta här är att de historier som omtalas här för oss helt tillbaks till Platon och hans berättelser om Atlantis. Även Romaren Tacitus, nämner de nordiska folken i sitt verk ”Germania” från år 98 f.kr. och vissa källor tyder på att den grekiske resenären Pytheas besökte Norden redan på 300-talet f.kr. I stort är det dock få källor som omtalar Norden före vikingatiden. 2. Den tidiga historien - Vikingatiden Huvuddelen av de källor som omhandlar det tidiga Norden är skrivna långt efter den tid de beskriver, vilket gör dessa källors trovärdighet mindre pålitliga.
Dessutom är de flesta källor som beskriver förkristen tid skrivna av kristna katoliker, med en egen dagordning, vilket också gör att informationen blir mindre tillförlitlig. Många texter utgör också rena beställningsjobb av kungar, kyrka eller herremän, i syfte att glorifiera eller förhärliga en given person, organisation eller land.
Även nyare källor måste vi ta med en nypa salt då de ofta är starkt präglade av den nya nationstankens genombrott, med åtföljande tendens till nationellt förhärligande och utelämnande av viktig information som kränker eller tonar ned det egna landet.
En historisk begivenhet, exempelvis ett krig mellan Sverige och Danmark, får i dessa nyare källor ett helt annat innehåll och vinkel beroende på om författaren skriver den utifrån ett nationellt svenskt eller ett nationellt dansk perspektiv.
Det närmaste samtida dokument vi kan komma är våra många runstenar som är funna runt omkring i Norden. De är emellertid inte heller till någon större nytta eftersom också de som regel är beställningsverk, och dessutom ofta ganska så kortfattade och berör oftast bara personliga bedrifter. De äldsta runstenarna är från omkring år 750 och har till övervägande del återfunnits i den del av Norden som då var Danmark. Majoriteten av runstenar i Norden är annars från perioden 900 - 1050. Den mest kända runstenen är den Stora kungsstenen i Jellinge (ca. 960), som restes av kung Harald Blåtand till sina föräldrars, Gorms (den Gamle) og Thyras ära. På stenen nämns också att det var han (Harald) som kristnade danerna. Det är först runt denna tid som vi för första gången riktigt ordentligt kan finna skriftliga källor som berör Norden. Under sista delen av 1000-talet skriver Adam af Bremen (en tysk kyrkoman) de Hamburg-Bremiska biskoparnas historia sänds i samband med det till Norden. Detta ska ses i ljuset av att Norden, efter kristnandet, hörde till ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen ända fram till år 1104 när Norden fick ett eget ärkebiskopssäte i Lund. I Adam av Bremens berättelser finns en beskrivning av Nordens geografi och historia. En av hans källor är hans goda vän Sven Estridson (kung 1047-1074). Bl.a. genom honom, och inte minst genom de isländska sagorna från 1200-talet, har vi kunskap om vikingatiden.
Det är också i dag primärt från de isländska sagorna som vi känner till nordens tidiga historia. Island befolkades av skandinaviska vikingar och bosättare från omkring år 870, och världens äldsta ännu fungerande demokrati/parlament (det isländska Alltinget) skapades ca. år 930. Grönland befolkades också parallellt av skandinaver från söder och Inuiter från norr ca år 1000, och sist men inte minst seglade Leif Eriksson från Grönland till Amerika och "upptäckte" således den nordamerikanska kontinenten 500 år före Colombus.
Vi närmar oss nu Nordens första riktiga storhedstid sett utifrån ett internationellt perspektiv. År 1013 erövras England av vikingar, medan andra nordbor reste i huvudsak österut och grundlade det ryska riket. 3. 1100-talet - 1300-talet Lund blev som sagt hela Nordens biskopssäte år 1104. År 1153 blir Nidaros (Trondheim) eget ärkebiskopssäte för Norge och atlantöarna, och senare Uppsala år 1164. På 1200-talet skriver Saxos sin berömda historiska bok "Danernes Bedrifter". Verket är skrivet på latin och ser ut att vara ett beställningsjobb av Absalon (Köpenhamns grundare). Vid samma tid skrivs de Isländska sagorna. De är visserligen skrivna flera hundra år efter den tid de skildrar, men generellt anses de vara mer trovärdiga än andra källor från samma tid. Dessutom omhandlar de mest vardagslivet i Norden och har därför haft en enorm betydelse för nordbornas självbild.
Den östliga gränsen för Norden slogs fast år 1323 vid freden med Ryssland I Vadstena grundar Birgitta år 1346 Birgittiner-ordenen, som Drottning Margareta (den Stora) senare blir medlem av. 4. 1400-talet - 1500-talet (Kalmarunionen) År 1397 samlas de nordiska rikena i en personalunion (Kalmarunionen) under Drottning Margaretas ledning. Drottning Margareta förde en aktiv utrikespolitik och vi har sannolikt henne att tacka för att Norden inte drogs starkare in i tyska Hansan och sedermera tyska riket. Det är inte utan skäl att drottning Margareta också har gått till historien som ”Margareta den stora”. Hon skapade fred i Norden, försvagade Hansans makt över Norden och borde än i dag överösas med lovord för sina gärningar. Efter 126 år kom Kalmarunionen dock att delas upp i två delar, år 1523.
Men varför så olika bilder av samma historiska händelseförlopp? Åter igen är det senare tiders stater som präglat vår syn på historien. Faktum är att vi idag inte ens är säkra på vad det överhuvudtaget stod i det kröningsbrev som ska ha författats i samband med kröningen av drottning Margaretas dotterson, Erik av Pommernn 1397, eller vilken roll det så kallade unionsbrevet spelade. Brevet, som i motsättning till kröningsbrevet, skrevs på papper. Brevet, är en vecka yngre än själva kröningsbrevet och innehåller bl.a. några bestämmelser om hur tronen ska besättas framöver. Tvivlen handlar om huruvida brevet alls var gildigt. Normalt sett hade ett så viktigt dokument varit präntat på pergament, och det är det alltså inte. Varför inte? Dessutom finns det inga sigill fastsatta vid dokumentet, utan bara några stämplar (sigill fungerade då på samma sätt som namnunderskrifter gör i dag), och detta trots att det står i dokumentet att sigillen är påsatta. En förklaring kan bara att det inte är tal om ett slutgiltigt dokument utan bara en kladd. Man vet också att under dokumentets skrivande så trätte delegaterna om huruvida Norden skulle vara en ärftlig monarki eller ett valkungadöme. Danmark och Norge föredrog det förstnämnda, medan Sverige föredrog det sistnämnda. Detta var också naturligt, inte bara därför att Danmark och Norge redan var ärftliga kungadömen, men också för att man ville säkra sig att den då gemensamma kungaätten också fortsättningsvis skulle ärva tronen, medan Sverige ville ha en modell som innebar att en kommande kung kunde vara svensk.
Det blev till sist Sverige som förlorade den kampan, och vissa menar att det är därför som Kalmarunionen var dömd att misslyckas redan från början, men varför det egentligen?
Svenskarna hade redan skrivit under andra dokument som tydligt visade att man hade givit sitt samtyckande till unionens upprättande (kröningsbrevet bland andra). Många anser att missnöjet i själva verket beror på att Margareta, och senare Erik av Pommern, lät tyska och danska styra Sverige. Dessa fogdar ansågs därutöver vara mer hårdföra än de fogdar som var satta att styra övriga delar av Norden. Detta var problematiskt, d.v.s. att svenskarna tydligen gör skillnad mellan danskar, norrmän och svenskar, de var ju ett folk nu. Svenskarna hade ju också, genom att plädera för valkungadöme, visat att de tror på principen att den mest lämpade ska ha uppdraget. Borde det då inte också gälla fogdarna? Det är också problematiskt att svenskarna upplvde sig som förfördelade. Det finns ju inget som tyder på att svenskarna hade det värre än danskar och norrmän. Det var en hård tid att leva i, oavsett om man var dansk, norsk eller svensk, och upproriskhet och illojalitet bestraffades på den tiden med yttersta hårdhet. Vetskapen om detta sätter onekligen Stockholms blodbad i en ny dager. Den rättmätige kungen låter avrätta sina upproriska och illojala undersåtar. Det var helt enkelt så man behandlade förrädare på den tiden. Frågan är om inte Gustav Vasa var den störste förrädare av dem alla? Både hans far och hans svåger hade avrättats vid Stockholms blodbad, vilket naturligvis kan väcka ett hämndbegär hos de drabbades nära och kära, så kanske Gustav Vasas gärningar ska ses i det ljuset,- som en personlig hämdaktion?
Oavsett så finns det ju ett och annat som pekar på att Sverige hade problem, för ska man se på saker och ting ovanifrån så var det ju interna motsättningar mellan Sture-och Unionspartiet som utlöste den konflikt som skulle leda till Kalmarunionens tudelning. Upproret mot unionen var i slutändan det enda de två parterna kunde enas om, vilket skedde 1521. Gustav Vasa valdes så till kung över den östra delen av unionen (Sverige) och därmed var unionen i sin ursprungliga form förpassad till historiens sophög. Den levde dock vidare mellan Danmark och Norge med tillhörande territorier. 5. Krigen När det stod klart att unionen var upplöst var det inte bara den som gick sönder utan också freden. Uppsplittringen av Kalmarunionen var således också början på 250 år av krig i Norden:
I Danmark är det Grevens Fejd (1534-1536) som utspelas och i Sverige inget mindre än det största bondeupproret i Nordens historia, Dackefejden (1542-1543). Under de följande århundradena ligger Norden gång på gång i internt krig: 1563-1570, Nordiska sjuårskriget, 1611-1613 Kalmarkriget, 1641 Torstenssonsfejden (Skåne, som annars vid denna tid hör till Danmark, erövras av Sverige), Karl Gustav-krigen mellan Danmark och Sverige, 1657-1660 (det är då Danmark genom freden i Roskilde, 1658 tvingas avträda Skåne, Halland och Blekinge, Bornholm, Trøndelag samt Bohuslän till Sverige). 1675-1679 utkämpas Skånska kriget, 1709-1720 Det Stora Nordiska Kriget. Alla dessa krig avslutas till slut i och med freden i Kiel 1814 genom att Danmark tvingas lämna unionen med Norge till förmån för Sverige. Norge ger samtidigt Island, Föräarna och Grönland till Danmark. Det 400-årige kongefællesskab mellem Norge og Danmark er således en saga blot. Den 400-åriga kungagemenskapen mellan Danmark och Norge är till ända. 6. 1600-talet - 1700-talet 1600-talet präglades av de ryska krigen, vilket innebar att den östliga delen av Norden periodvis kom att erövras av Ryssland. Bland annat p.g.a. dessa ryska krig upplevde de östra delarna av Norden hugersnöd och missväxt som 1697-1698 ledde till att en tredjedel av befolkningen i denna del av Norden dör. Vid freden i Nystad 1721, och senare, vid freden i Åbo, avträds stora delar av Norden till Ryssland. Krigen resulterar i att Norden försvagas och till sist, 1809, kom hela den östra delen av Norden att inkorporeras i det ryska riket såsom autonomt ryskt storfurstendöme under den ryska tzaren. Detta leder till att det begås en statskupp i Sverige varvid Gustav 4:e Adolf avsätts. Året efter hyllas Napoleons f.d. marskalk, Jean Baptiste Bernadotte som kronprins i Sverige under namnet Karl Johan.
1751 fastställs de nordliga gränserna i Norden. Det innebär att samernas rättigheter fästs i lag genom det så kallade Lappkonciliet. 1783-1784 härjar våldsamma jordbävningar och vulkanutbrott på Island, vilket leder till stor hungersnöd på ön. 7. 1800-talet 1814 tvingas Norge ut ur unionen med Danmark och in i en ny med Sverige. Norge antog dock en egen grundlag den 17 maj samma år, som de sedan fick möjlighet att behålla i stora drag.
1832 färdigställdes Nordens största anläggningsprojekt, Göta kanal, som sträckte sig från Göteborg och västerhavet, till Stockholm och Östersjön.
På 1860-talet började massutvandringen av nordbor till Nordamerika. Under perioden fram till första världskriget emigrerade totalt 2,3 miljoner nordbor till den nya världen. Detta motsvarade då en tredjedel av den totala befolkningen och kom att innebära en proportionell befolkningsförlust som motsvarade den som förorsakades av böldpesten på 1350-talet.
1864 förlorar Norden det andra Slesvigska kriget mot Praussen, och tvingas avstå Slesvig, Holsten och Lauenburg till densamma och till Österrike.
1873 träder myntunionen mellan Danmark och Sverige i kraft och två år senare kommer även Norge med. Den nordiska myntunionen hade skapats, och bestod formellt ända till 1924 (reellt till 1914). 8. 1900-talet 1905 upplöstes den svensk-norska personalunionen och Norge valde prins Carl av Danmark som kung under namnet Håkon den 7:e. . Finland förklarade sig självständigt från Ryssland 1917 och utkämpade sedan ett inbördeskrig mellan ”de röda” (kommunister) och ”de vita” (borgerliga). Kriget slutar med att de vita vinner, delvis med bistånd från Tyskland, och att den finsk republiken utropas. I samband med att Finland blev ett ryskt storförstendöme fick man också tillbaks territorier i öster som Ryssland tidigare annekterat då Finland var en del av det svenska riket. Dessa territorier fick nu finland med sig som självständig republik.
1920 växte Norden än en gång då Nordslesvig genom en folkomröstning valde att återförenas med Norden på Tysklands bekostnad. Sydslesvig förblev dock tyskt.
1921 avgörs den interna nordiska striden om Ålands tillhörighet genom inblandning av Nationernas Förbund. Finland tilldöms överhögheten över Åland, men man beslutar samtidigt att ge befolkningen ett språkligt skydd samt att förklara öarna som neutrala och demilitariserade. Även 1933 krävs det internationell medling för att lösa en tvist om östra Grönlands tillhörighet. Den Internationella domstolen i Haag beslutade detta år att Östgrönland ska höra till Danmark. Norge, som också gjort anspråk på området, accepterar detta.
1937/1938 jämställs de skandinaviska och färöiska språken i den färöiska kyrkan och i den färöiska skolundervisningen.
1939/1940 utbryter vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen, varvid Finland tvingas till fred. Finland försöker senare återta och utvidga sitt territorium i samband med att Tyskland angriper Sovjetunionen 1941, men tvingas 1944 kapitulera och avträda stora delar av sina östliga och nordliga områden, samt 1948 ingå en vänskaps och icke-angreppspakt med Sovjet. Samme år som Finland kapitulerar till Sovjet uppsäger Island personalunionen med Danmark och 1948 får Färöarna självstyre.
1952 skapas Nordiska Rådet, i kölvattnet av en havererad idé om en nordisk försvarsunion. Senare var det nära att en nordisk ekonomisk union upprättades, men också den sköts i sank av främmande makter. Istället fick vi Helsingforsavtalet som grundbult för det fortsatta officiella samarbetet i Norden. En lång rad viktiga nordiska avtal ar det trots detta blivit under de senaste årtiondena: ett avtal om en gemensam Nordisk arbetsmark (1954), en nordisk passunion (1955, det år då Finland kommer med i Nordiska Rådet), den Nordiska Socialkonventionen (också 1955),m.fl. Dessa nordiska avtal har lett till en harmonisering av de nordiska lagstiftningsprocesserna inom dessa områden, men också på andra ytterligare områden. Exempelvis är hela idén om välfärdssamhället en gemensam nordisk idé då den till dels är en direkt konsekvens av den nordiska socialkonventionen. Man ingick också avtal om att acceptera andra nordiska staters examina och att öppna upp gymnansier, högskolor och universitet för studerande från övriga Norden på samma villkor som för egna medborgare. Allt detta har bidragit till att skapa den omtalade gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Man kan kanske med viss rätt hävda att det 20:e århundradets nordska historia primärt har utspelat sig på skrivbordet. Det folkliga stödet för det nordiska samarbetet har varit starkt alltsedan början av 1800-talet, och också från monarkers och politikers sida har intresset ofta varit stort. När man gett sig in i förhandlingar om detaljer i avtal och förslag har det dock tyvärr inte gått att enas. Lyckligtvis hann vi upprätta Nordiska Rådet 1952 och Nordiska ministerrådet 1971, varigenom ett brett och genomsyrande samarbete på såväl politisk som administrativ nivå har kunnat etableras och alltjämt fortgår. De stora idéerna förefaller dock saknas inom det nordiska samarbetet, och alltsedan Danmarks inträde i EU 1973 och Finlands och Sveriges dito 1995, har även det politiska fokuset förflyttats till europeisk nivå. |
Nordens historia
